Skördat i sommar

Förutom sockerärtor, röda vinbär, morötter och ringblommor har jag skördat dill, plocksallat, bladspenat och rädisor. Jag försökte mig även på att så rädisor och plocksallat igen direkt efter första skörden men det blev inget att tala om. Salladen slutade växa vid två-tre centimeter och rädisorna blev halvcentimeterstjocka och långa istället för tjocka och runda. Kanske var det ingen näring kvar i jorden? Kanske vattnade jag med nässelvattnet för snabbt inpå sådden? Kanske vattnade jag för lite?
    I höst ska jag dock försöka mig på att så höstmorötter, hösträdisor och vintersallad. Vi får väl se hur det går.

Gödsel

Som bonddotter är man van vid olika sorters gödsel. Särskilt doften av olika sorters gödsel. Häst luktar till exempel bäst och gris sämst. Höns däremellan. Ko helt ok.
    När jag nu försökt mig på att odla uppstår brist på riktigt gödsel eftersom det inte längre finns några gödselgenererande djur på gården. Och det känns för dyrt att köpa naturgödsel och kogödsel. Även om jag redan gjort det. När jag i våras plöjde igenom bibliotekets alla trädgårdsböcker hittade jag dock olika former av gratis gödsel. Guldvatten och nässelvatten.
    Guldvatten (egen urin och vatten) kommer nog dröja ett tag innan jag känner mig bekväm med och när jag mot förmodan väl börjar använda det kommer jag definitivt inte berätta det för någon.
    Nässelvatten däremot känns som ett rumsrent alternativ. Nässlor finns ju överallt och gör ju ingen nytta när de blivit stora och fula. Små och söta kan ju bli nässelsoppa.
    Sagt och gjort. I lagårn hittade jag en stor före detta sylttunna som jag släpade med mig trädgården runt. När den var fylld hällde jag på vatten. I instruktionen stod det att det skulle stå i ungefär en vecka. Väntan denna väntan.
    En vecka senare var det dags att sila bort själva nässlorna. Jag lyfte istället upp dem med ett par grenar och höll på armlängds avstånd. För fy vad det luktade skit. Inte gödsel utan skit. Det är värre. Den som dock inte höll dem på armlängds avstånd var min schäfer. Hon rullade sig glatt i de droppar som hamnat i gräset från tunnan till slänghögen. Ett par dagar efteråt hade jag därför också skitlukt inomhus.
    Eftersom jag inte väntat mig att nässelvatten skulle lukta äckligt - det var ju grönt gubevars - fick jag nu sätta på lock på tunnan och hitta en vattenkanna som jag kunde leva med att den skulle komma att lukta skit. Tror det stod i instruktionen att man ska spä nässelvattnet 1 + 10. Det var i alla fall vad jag gjorde och hällde på jorden i odlingslådan. Inte på plantorna hade jag läst. Jag hade också läst någonstans att vid användning av någon sort av dessa gödsel skulle man inte skörda på ett visst antal dagar eller veckor. Detta gjorde mig nervös så jag bläddrade febrilt i min hög av urklipp och kopierade råd. Det gällde bara guldvattnet. En sån tur. Och ytterligare en orsak till att jag inte kommer prova det på ett tag.

    Tror det hela fungerade i alla fall. Inbillar mig att grönsakerna tog fart efter gödslandet. Kändes i alla fall bra med "egen" gödsel.
    Nu står dock tunnan och vattenkannan där. Och luktar. Skit. Jag har bara använt det två gånger i sommar. Kanske ska man inte gödsla mer heller men det är inte anledningen till att jag låtit det stå. Det luktar ju skit! Var ska jag göra av innehållet och kan jag få kanna och tunna luktfria igen? Och framförallt, jag måste ju ta i tunnan. Hunden får vara inne just då.
    Nästa år gör jag bara en liten hink med skit.

Om häcken

Vid framsidan av huset går det en häck. En häck bestående av olika sorters häckslag så att säga. Lite snöbär, lite hagtorn, lite syren och lite lönn. Och så hallon förstås.
    I häcken finns även fina sten"störar" som jag skulle vilja locka fram. Då krävs nog dock att häcken sågas ned för att kunna rensas ordentligt misstänker jag. Men det får bli i höst. Då har jag läst att den i vår kan växa sig tätare och finare.
    Fortsättning följer.

  

Om bloggen

Jag heter Lotta Karlsson. Det här är en blogg om goda försök att leva mer självförsörjande med mat från naturen. Odla egna grönsaker. Plocka vilda bär. Och svamp. Helst bara äta viltkött. Inte av några politiska skäl utan för att det är godare och känns mer naturligt.
    I juni tog jag över släktgården, en bas som ger alla möjligheter till att bli självförsörjande. Jag har bara börjat. Det är långt kvar. Men det är roligt och mycket enklare än jag trodde.
    Sedan är det trädgården. Som latmask vill jag att det ska vara fint utan allt för stor ansträngning. Försöker skapa lättskötta rabatter med goda råd ur böcker, släkt och vänner.
    Allt detta delar jag här med mig. Från idé till försök till misslyckande eller succé. Kanske kan ni lära något eller bara få ett gott fniss.
    Bonddottern har flyttat hem. Välkomna.

Björnbärssyltens godhet

Jag är ganska kräsen. Äter det mesta, men kräsen. Olika saker kan vara olika mycket goda. Bruna bönor och fläsk hamnar till exempel längst ned på skalan. Noll alltså. Högst på skalan brukar choklad i alla dess former hamna och det var länge sedan jag åt något som var "inte av denna värld"-gott.
    Men! Den där björnbärssylten jag gjorde. Oj. Oj. Oj. Mina smaklökar dansade riktigt runt. På ett bra sätt. De kan dansa för bruna bönor också. Men inte på samma sätt. Sylten var helt enkelt underbar. Smakade lagom sött och lite vilt på något sätt. Som om den kom direkt från naturen.

    Rostat vitt bröd. Smör. Björnbärssylt. Jag säger bara det.
    Här kommer det busenkla receptet ut boken "Nyskördat" från Allt om mat:

Björnbärssylt

I går kokade jag björnbärssylt. Hur enkelt som helst! Förvånad.
    Koka. Häll i socker. Koka. Häll upp. Fantastiskt.




    Det som var krångligt, om ändå bara lite, var att plocka dem. Fruktansvärt taggiga buskar och inte så många bär som jag trodde. Den heta sommaren har gått hårt åt många av bären. Men det blev i alla fall en halvliter.
 

















    Till slut blev det några deciliter sylt som snart ska avsmakas.

En vän utan trädgård är bra att ha

En vän utan trädgård är bra att ha, för hon har så många bra råd och tips på lager. Tack Å!
    Bland annat kom vi i söndags fram till att det nog är bäst att gräva upp hela halvmånerabatten eftersom gräset tagit över. I uppgrävandet sparar jag de plantor jag vill ha kvar och när rabattjorden krattats till och förbättrats med ny jord, utan gräs, stoppar jag sedan ner plantorna där jag vill ha dem. Kanske blir det fler plantor av en. Å menar att perenner går jättebra att dela.
    Min tanke att plantera ny häck där det nu är ett hål löste hon också snabbt. Av skotten från häcken (i alla dess trädslag) blir det en ridå att fylla hålet med. Billigt alternativ! Sen var det ju det hur jorden under nya häcken ska stanna kvar när det kommer en regnskur. Det löste vi inte riktigt där och då. Men jag har funderat vidare. Eventuellt någon form av temporär eller permanent kant kan ju ordnas. Metallkant eller stenrad. Får se vad det blir.

Min vän, den stora odlaren

Det finns grönsaker att köpa i affären. Det finns plantor att köpa. Det finns fröer att köpa och driva upp. Och det finns gratis frön i grönsakerna som man kan köpa i affären.
    Det senare har en vän till mig använt sig av. Riktigt imponerande. Hon skrapar ur frön ur gurka, tomat, paprika, melon, physalis och några till som jag inte kommer ihåg. Kanske även sockerärtor. Sedan sår hon dessa i små glas- eller konservburkar. På hennes inglasade balkong trivs de som i ett växthus.
    När hon var på besök hos mig för ett par veckor sedan fick jag ett par plantor i inflyttningspresent. Jättekul att få. Men liiite ångest över att hålla dem vid liv. Det har tyvärr gått så där. Sorry M. Men physalisen håller i! Alltid något.
    Nästa vår ska jag också pröva metoden.
    Låt lyckan vara med er frön.

Fröer som gror och inte gror som man tror

Nu när odlingslådan, aka pallkragen, var klar var det dags att så fröerna efter att ha väntat in i början på maj. Rädisor, morötter, ringblommor, blåklint, sockerärtor, plocksallat, bladspenat, dill och potatis.
    Besviken såg jag på baksidan av de flesta fröpåsarna att avståndet mellan fröerna och min storlek på odlingslåda inte skulle gå ihop. Men jag struntade i det. Går det så går det tänkte jag. Sju rader och fem hinkar. På sidan av lådan skrev jag med blyerts vad varje rad innehöll. Lite hade jag ju lärt mig sedan försådden.
    Så väntan, väntan, denna väntan.
    Redan en vecka efter syntes rädisorna, små och gröna fina blad. Glädjen som infann sig som förstagångsodlare kan nog bara upplevas. Strax efter kom plocksallat och ringblommorna. Lite senare var alla sju rader gröna.
    Men de där hinkarna. Det var något som inte stämde. Det hände ingenting. I-n-g-e-n-t-i-n-g.
    Efter lite tankeverksamhet och ganska mycket regn borrade jag fem hål underifrån i varje hink. Så. Nu skulle det väl hända något. Men ingenting. I-n-g-e-n-t-i-n-g. Hos pappa, som satte fyra potäter en vecka efter mig ur samma parti, hade redan små mörkgröna blad tittat fram. Hos mig tittade små ljusgröna blad fram i två av hinkarna. De visade sig vara ogräs. Jag hoppades dock in i det längsta.
    I den lilla hinken med blåklint började det åtminstone hända något. Så småningom växte fina blåklint upp.
    Men så en dag i juni. Efter väntan, väntan, denna väntan. Då såg jag hur jorden började lyfta. Efter ytterligare några dagar skymtade jag mörkgröna blad. Borstade bort lite jord så de fick mer sol. Sedan tog de fart.
    Fast det blev ju inga färskpotatis till midsommar direkt.
    I slutet av juli tog min tålmodighet slut. Inga blommor än. Pappas hade naturligtvis redan blommat. Tidigare bonde slår tydligen bonddotter.
    Två av plantorna åkte upp. Den där glädjen infann sig igen när jag hittade ungefär fyra små potäter under varje stånd.
    Jag misstänker dock starkt att det var dränkningen i början som gjorde att de inte tog sig och inte heller riktigt smakade som färskpotatis brukar smaka.
    Kan ju i och för sig bero på att jag överkokade dem. Kan ju vara så. Det är också svårt.
    De resterande fröerna skötte sig exemplariskt. Duktiga fröer.